Mörkerspår
Igår kväll hade husse och matte gäster här hemma. Ja, gästerna var ju hos mig också förstås. Egentligen var det nog för min skull, äsch jag vet inte riktigt. Men i alla fall så blev det väldigt sent. Jag vill ju att allt ska vara på ett visst sätt och jag tycker att det är svårt att gå och lägga mig innan husse och matte. Jag försökte säga till flera gånger att nu var det dags. Men det tog dom ingen notis om. Dom bara satt i soffan och tjatade och tjatade. Som tur är så gosade Maria med mig (hon som var här) jättemycket. Hon försökte säga till sin man att hon också vill ha en Charlie, men han säger nej. Synd tycker jag för det hade varit kul att få en kompis till.
Idag gick vi upp ganska tidigt fast det var söndag. Matte diskade en jättedisk och sedan packade hon ryggsäcken med fika och alla mina spårsaker. Idag skulle vi på kurs igen! Vet du vad hon gjorde mer? Hon gjorde blodpudding! Det skulle jag få om jag var duktig på att spåra... Och nu ska du få höra!
Vi åkte till en sjö, men vi skulle inte bada! Efter att jag, som vanligt, hade fått sitta i bilen ganska länge så hämtade matte mig. Vi gick tillsammans med en tjej som hette Emma. När vi hade gått en bit in i skogen, selade matte på mig och sa att jag skulle söka! VA? Där hade ju inte matte gått! Jag skulle alltså följa Emmas spår! OK, täntte jag, satte nosen i backen och traskade iväg efter hennes fotspår i en förskräckligt snårig skog. Den där Emma var minsann inte dålig på att hitta knicksiga vägar. Men det var inga problem för mig. En gång kände jag mig lite osäker och vände mig om och tittade på matte. Hon nickade och då förstod jag att jag var på rätt väg. Men faktum är att matte hade ingen aning. Hon hade ju inte lagt spåret själv. Men efter en bra bit gick jag rakt på pinnen som låg i skogen och då fick jag massor med blodpudding. MUMS så gott det var!
Matte hade också lagt ut ett litet spår. Egentligen med bara vinklar, kallade dom det. Det var inte helt lätt. Jag hittade i alla fall båda pinnarna som matte hade lagt ut. Först vimsade jag lite innan jag visste vad jag skulle göra, sedan gick det bra. Men det är faktiskt inte mitt fel. Det sa Annelie som är våran kursledare. Hon sa att jag var en jätteduktig spårhund men att det var matte som skulle rätta till sig lite. Det visste jag ju redan ;-).
Men nu ska du få höra det mest konstiga av allt som hänt idag. När vi var klara med kursen så åkte vi raka vägen till Västersjön. Där fick jag sitta i bilen när matte la ut ett nytt spår, sedan åkte vi en bit och gick en promenad. Sedan åkte vi hem! Jag var förvånad för vi brukar ju alltid gå spåret efter att vi har gått runt sjön, men inte idag. I stället åkte vi hem! Efter flera timmar(?) så åkte vi tillbaka till skogen. Då var Gastons matte och lillmatte också med i bilen. Nu skulle jag leta upp pinnarna - i bäcksvarta mörkret! Jag undrar om min matte har blivit fullständigt galen?! Malin och Matilda stannade vid bilen och matte och jag irrade iväg in i den kolsvarta skogen med ficklampa (som matte hade fått stanna på macken och köpa). Hur lätt var det då? Ja, att matte hade gått där det kände jag ju på marken, men att försöka följa det med morsan och ett flackande ljussken bakom var inte lätt. Första pinnen hittade jag nästan direkt, vinkeln klarade jag perfekt, men sedan blev det svårt. Vi skulle tydligen korsa en skogsväg, men det blev för mycket för mig, jag följde vägen i stället, det kändes bättre så i mörkret. Matte sa att jag var jätteduktig och att det var hon som hade lagt ett för svårt spår första gången vi skulle göra ett mörkerspår. Jag ska ärligt erkänna att jag var precis slut efteråt, det är lite läskigt också i mörka skogen. Efteråt åkte vi hem till Gaston och det tycker jag var jättemysigt, då fick jag busa med honom lite.
I natt sover jag nog som en stock!
Idag gick vi upp ganska tidigt fast det var söndag. Matte diskade en jättedisk och sedan packade hon ryggsäcken med fika och alla mina spårsaker. Idag skulle vi på kurs igen! Vet du vad hon gjorde mer? Hon gjorde blodpudding! Det skulle jag få om jag var duktig på att spåra... Och nu ska du få höra!
Vi åkte till en sjö, men vi skulle inte bada! Efter att jag, som vanligt, hade fått sitta i bilen ganska länge så hämtade matte mig. Vi gick tillsammans med en tjej som hette Emma. När vi hade gått en bit in i skogen, selade matte på mig och sa att jag skulle söka! VA? Där hade ju inte matte gått! Jag skulle alltså följa Emmas spår! OK, täntte jag, satte nosen i backen och traskade iväg efter hennes fotspår i en förskräckligt snårig skog. Den där Emma var minsann inte dålig på att hitta knicksiga vägar. Men det var inga problem för mig. En gång kände jag mig lite osäker och vände mig om och tittade på matte. Hon nickade och då förstod jag att jag var på rätt väg. Men faktum är att matte hade ingen aning. Hon hade ju inte lagt spåret själv. Men efter en bra bit gick jag rakt på pinnen som låg i skogen och då fick jag massor med blodpudding. MUMS så gott det var!
Matte hade också lagt ut ett litet spår. Egentligen med bara vinklar, kallade dom det. Det var inte helt lätt. Jag hittade i alla fall båda pinnarna som matte hade lagt ut. Först vimsade jag lite innan jag visste vad jag skulle göra, sedan gick det bra. Men det är faktiskt inte mitt fel. Det sa Annelie som är våran kursledare. Hon sa att jag var en jätteduktig spårhund men att det var matte som skulle rätta till sig lite. Det visste jag ju redan ;-).
Men nu ska du få höra det mest konstiga av allt som hänt idag. När vi var klara med kursen så åkte vi raka vägen till Västersjön. Där fick jag sitta i bilen när matte la ut ett nytt spår, sedan åkte vi en bit och gick en promenad. Sedan åkte vi hem! Jag var förvånad för vi brukar ju alltid gå spåret efter att vi har gått runt sjön, men inte idag. I stället åkte vi hem! Efter flera timmar(?) så åkte vi tillbaka till skogen. Då var Gastons matte och lillmatte också med i bilen. Nu skulle jag leta upp pinnarna - i bäcksvarta mörkret! Jag undrar om min matte har blivit fullständigt galen?! Malin och Matilda stannade vid bilen och matte och jag irrade iväg in i den kolsvarta skogen med ficklampa (som matte hade fått stanna på macken och köpa). Hur lätt var det då? Ja, att matte hade gått där det kände jag ju på marken, men att försöka följa det med morsan och ett flackande ljussken bakom var inte lätt. Första pinnen hittade jag nästan direkt, vinkeln klarade jag perfekt, men sedan blev det svårt. Vi skulle tydligen korsa en skogsväg, men det blev för mycket för mig, jag följde vägen i stället, det kändes bättre så i mörkret. Matte sa att jag var jätteduktig och att det var hon som hade lagt ett för svårt spår första gången vi skulle göra ett mörkerspår. Jag ska ärligt erkänna att jag var precis slut efteråt, det är lite läskigt också i mörka skogen. Efteråt åkte vi hem till Gaston och det tycker jag var jättemysigt, då fick jag busa med honom lite.
I natt sover jag nog som en stock!
Kommentarer
Trackback
