tollarcharlies blogg

Nu har jag  nästan lite dåligt samvete för att jag gnällde över att vi knappt inte gör något. För det gör vi faktiskt. Dagen efter vi hade varit på stranden och jag hade lekt med Nemo, så åkte vi dit igen. Och då kom faktiskt James. Han är ju en rolig kille. Han hade fått en likadan vattenleksak som jag har, så nu behövde han inte ta min. Fast ibland visste vi inte vem som hade vilken, eller vilken som var vems. Men jag kände det på lukten och valde min egen om jag kunde. Man vill ju inte lägga beslag på andras leksaker precis.





Men vet du? När vi var på väg tillbaka  till bilen och gick i skogen så plötsligt kom Nemo! Alldeles själv! Han är ju världens lydigaste och sticker aldrig ifrån sin husse och matte. Men han kände ju naturligtvis att vi var där och så ville han förstås leka. Tänk om jag hade vetat att han skulle komma, då hade jag sagt till husse att vi skulle stannat en stund till så att Nemo fick vara med och leka i vattnet. Så kul det hade varit med båda mina kompisar.

Nästa dag så la matte ett spår igen och gömde min boll. I skogen den här gången. Men hon hade gått på värsta hundrastarautostradan så jag hade fullt upp att fokusera på mattes spår och låta bli att nosa på allt annat som luktade så gott. Men jag tog mig själv i nackskinnet och skärpte till mig, jag tycker ju att det är så himla roligt att leta efter mina grejer som matte gömmer. Jag vill ju för allt i världen inte sabba det. Då kanske matte tröttnar och inte lägger spår mer. Jag gick i alla fall rakt på bollen och det hade varit två svåra vinklar på vägen och alla goa dofter så matte sa att jag var världens duktigaste hund. Det säger inte lite det...